fredag 8 maj 2009

Viva Las Vegas



Efter att ha snurrat omkring på Long Island på jobb så är det dags för en helg som jag vetat ett tag nu inte kommer gå av för hackor - nämligen en helg i staden där nästan allt är tillåtet: Las Vegas.

Resan dit är bumpigt värre och det är skönt när planet äntligen rullar på fast mark igen. Genom fönstret på flyplanet syns redan delar av de mytomspunna hotellen på The Strip. Känns overkligt att ha landat här. Las Vegas är något som jag bildat en uppfattning om via filmer och lektyr och jag konfronteras av en stad som inte riktigt stämmer med min bild av den. 

Min naiva föreställning var att den faktiskt skulle vara mindre. Hade en inre bild av att spektakeldelen skulle vara en gata stor som Avenyn i Götlaborg där hotellen trängdes, men stället är gigantiskt i jämförelse. Eftersom The Strip syntes från planet där den stod och väntade på att vi skulle kliva av, så tänkte jag att det blir en fin promenad till hotellet ... men det hela är en rätt klossal optisk synvilla. Vegas ligger i öknen och är väldans platt - kanske plattare än Melbourne - vilket gör att de stora hotellen på The Strip syns en bra bit ifrån. Efter att ha suttit i taxi en bra stund så känns den tidigare planerade promenaden absurd. 

Taxin passerar en massa bildsköna, upplysta, blinkande och gigantiska byggnader där dom flesta känns igen. Jag bokar in  mig på the Venetian som är en liten miniatyr av Venedig. Jag möts av extrem lyx på alla plan, trots att rummet i sig inte är dyrt. Vägen till rummet går igenom två olika lobbys och två hissfärder och på det stånkande i labyrintaktiga korridorer. Väggarna och taken är pyntade med kopior av målningar och detajer såsom kristallkronor och andra lyxateraljer ger en känsla av att det hela kostat en hel del att bygga. Exklusiviteten bryts rätt skarpt av de gäster som vistas i det pråliga - de flesta (amerikaner) går nämligen klädda i kammo eller jeansbyxor/shorts och t-shirt med fult tryck på. Om Las Vegas skulle finnas i Europa så skulle nog stilen vara annorlunda. 


Första lobbyn


Andra lobbyn

Mitt rum är sjukt stort och har två King size sängar, en exlusiv soffdel med matbord, stort badrum och en utsikt över delar av Las Vegas.



Jag anländer rätt sent så jag låter mig inte förföras av sängarna utan kastar mig huvudet före ut i vimlet på The Strip. 

Det går ungefär en timme innan jag kommer på att stänga munnen och blinka- det är så mycket intryck. Det är inte direkt Avenyn som tankarna för till ... hotellen är inga hotell i klassisk mening - de är hela områden med en drös byggnadskomplex som utgör mer små städer. Allt är fullproppat med spelmaskiner och spelbord. Det kryllar av folk på gatorna och staden står i stark kontrast till resten av det USA jag sett. Det är ok att gå omkring och öppet dricka drinkar och öl. Det uppmuntras även starkt att uppsöka olika strip- och porrklubbar och detta med flyers och stora reklampelare längs gatorna. Många är uppenbart påverkade av ett och annat. Jag själv går omkring programmerad för att avverka så mycket jag bara orkar denna första kväll.



I Las Vegas version av Ponte di Rialto så åker man rullband istället för att ödsla ork på att gå i trappor ...









Efter att ha gått omkring i nästan fem timmar non-stop har jag nästan avverkat hela strippen - jag är nöjd, men trött i både knopp och fötter.

Dag två börjar med ännu mer upptäcksfärd på strippen och den egna turfen.




Rummet i dagsljus


Utsikten




Dessa bilder är alltså tagna inomhus på the Venetian - om en pizzeria i Sverige skulle försöka piffa till det med ett målat tak bestående av himmel, skulle det inte bli lika effektfullt ... här funkar det



Jag köar till en frukost på komplexet Paris som visar sig vara en av de bästa matupplevelsera i USA totalt sett - nästan varje rätt i buffén är det bästa inom sin genre och jag klämmer i mig några potatishistorier, korv, kött, bröd och toppar det hela med olika pannkakor, sylt och grädde. 


Inomhus under tak, men ändå har dom lyckats fånga atmosfären av att sitta ute i en liten fransk by.

Innan lunch har jag hunnit avverka en hel del - bl a Stratosphere där jag åkt en bunt åkattraktioner på en höjd på 300 meter. Har ju fått stänk av både höjd och flygrädsla på äldre dagar så jag avverkade en tripp på nästan två timmar bestående av en blandning av rädsla och panik. Men det var svårt att motstå frestelsen att hänga med ansiktet nedåt i en karusel som hänger utanför kanten.









Eftersom världen är liten som vanligt så passar jag på att träffa en bekant med vänner från Sverige/Kanada. Kollar på lite gratisshower och sen blir det middag på nåt italienskt ställe. 

Klubbar finns det gott om - varje hotellkomplex har ett antal klubbar som man kan välja och vraka mellan. Vi väljer ett poppis och flådigt ställe på Caesars Palace. Musiken lockar till dans, men  vid det här laget så är mina fötter så söndergångna att jag mest vill sitta och gny. Det är dock inte brist på partystämning - det jag trodde jag skulle få stöta på överallt i USA när det gäller ösiga och halvgalna fester utspelar sig i all sin normalitet här i Vegas.



Det är inte med en konstig känsla i kroppen som jag tvingas lämna Vegas på söndagen. Stället är definitivt något som jag måste återvända till och rota mer i. Hur mycket jag än vill att dagarna ska gå lite snabbare nu när hemmet hägrar så vill jag inte lämna Vegas, men är nöjd av tanken att jag faktiskt fick möjligheten att vara här och tillbringa en kort men koncis tid här. 

Vardag i Florida

Vardagen har börjat krypat inpå efter en baksmälla av att hela tiden bli matad med nya intryck. Vägen till och från jobbet går inte att variera särskilt mycket och de restauranger och affärer som är värda att besöka är utkristalliserade. Då och då glimmar det dock till med mönsterbrott ...


Bild på kontoret taget en disig februarimorgon.


Det finns många yrken i USA som man inte vill ha ...



Kill, kill, kill



Pubbarna på huvudgatan på 100 meter i Melbourne erbjuder inga överraskningar, förutom att jag senast upptäckte att man här tycker om att blanda olika ölsorter i samma glas(!).


En Guinness blandad med fulöl

Miami och Everglades har fått åtskilliga besök tillsammans nu, men håller fortfarande. Har ändå inte badat på South Beach en enda gång. 




Lost-känsla på utkikstorn på naturreservat med gators.




En frisk fläkt är påhälsningar.


Tar en drink i poolen på ställe i Miami. Madonna är delägare till stället.



Det hyrs en cab för några dagar ...

Ett besök på klubb i We4st Palm beach kom an av att Fixmer/McCarthy gjorde en spelning där. Klubben är liten och efter spelningen så kan artisterna bara kliva av scenen utan att det finns någon bakdörr. Så helt sonika så kan man passa på att snacka igenom spelningen och ta lite bilder.


McCarthy tycker spelningen var helt ok.

Universals nöjesparker kan man heller inte få nog av. 




Dock så känner jag en mättnad av USA just och skulle vilja komma hem igen - speciellt eftersom det går rykten om sommartempraturer där med. Men det blir ett sista ärevarv i staterna innan jag lämnar stället för denna gång. 

torsdag 23 april 2009

Manatee & Shamu rocks!

Efter att ha dammsugit hela östra kusten i Florida så är det äntligen dags att besöka the West Side. Bilen packas och via Orlando nås Tampa och Clearwater lagom på eftermiddagen. Tar in på Grand Hotell så klart - "värdigt" namn på ett rätt kitchigt hotell ... att ha romerska pelare och hängande sammetsvolanger i lobbyn kan bli väldigt fel. Lite som ett lyxhotell i Bangladesh.



Sen blir det att kolla in Clearwater Beach. Västra sidan är snäppet tjusigare än den östra. Det är lite mer lummigare och finare, men lite mer exploaterat. Det var lite såhär jag hade föreställt mig Florida i allmänhet innan jag satte min fot här. 





Kvällen startas med en taxiresa där en skum taxiförare håller en åjar-monolog om att för mycket svarta bor i området. "U can't truss'em". Men det blir bättre med en riktigt god fiskrätt och lite promenerande längs stranden.





Resan till Clearwater (som förresten är högkvarteret för Scientologerna) är bara en rökridå. Den riktiga anledningen till resan väst är nämligen att få simma med manatees - sjökor. Nästa stopp blir därför, efter en hel del irrande, Crystal River. Där hänger det nämligen en massa sjökor som man kan kolla in. Anländer sent så det blir att loja lite på stranden och invänta snorkling nästa dag. För att få lite sömninspiration så tillbringas kvällen i hotellbaren brevid ett biljardbord.


Läget är stabilt.

Tidigt på söndagmorgon är det dags att sätta på sig grodmanskläderna och bege sig ut på tur. De stora liven är inte så svåra att hitta då de verkar gilla att latja runt på ytan rätt mycket. Efter en stund får hela gänget hoppa i och snorkla med sjökorna som är totalt ofarliga. De har ingen koll alls på hur man anfaller eller är aggressiv, vilket gjort att dom varit urlätta byten för jägare. Problemet är att sikten är urdålig (ca 1 meter) vilket blir väldigt ruggigt när man helt plötsligt får ett sjökohuvud framför sig. Dom är gigantiska och jättefina. Kaptenen på båten har svårt att inte prata precis hela tiden - i värsta göteborgarmanér kackar han ur sig totala meningslösheter som "I was told this funny story - it was so funny so I laughed. I like funny stories like that". Bättre att hänga med dom lugna sjökorna istället.
 




Manatee-"spår"


Sjöko som är uppe för att ta lite frisk luft.

Anledningen till den dåliga sikten är förmodligen att det är torrperiod och låg vattennivå ...


Resan fortsätter sedan till Orlando och Seaworld - det går inte att få nog av sjökor! 





Den stora behållningen förutom sjökor är två shower - en med delfiner och en med späckhuggare. Det hela är helt fantastiskt koregraferat - man sitter där och nästan gråter för att det är så pampigt och häftigt. Delfinshowen har ett helt sjukt bra crescendo där en drös med delfiner hoppar omkring samtidigt som två delfiner simmar under vattnet i en spiralrörelse och puttar framför sig en snubbe som har fötterna på deras nosar samtidigt som det flaxar omkring en massa färggranna fåglar över arenan. Allt detta till Disney-musik och leende akrobater.





Späckhuggarshowen är ännu bättre. Den stora stjärnan där är utan tvekan Shamu som är en jättestor späckhuggare. Efter att dom vanliga späckhuggarna showat klart så blir det stående ovationer när han dyker upp efter att hela publiken dansat en speciell dans och skriker "Shamu". Jag vet - det låter plastigt, men det är otroligt mäktigt. Barnen och jag älskar det. Det Shamu tycker är roligast sen är att köra magplask och stänka ner alla åskådare.







Shamu is in the ... pool.


Ååh ...


... hej!


Efter en fullspäckad dag i vattnet så är det med delfinleende på läpparna som man somnar hemma i Melbourne igen.