NY in a nutshell

Fyra dagar har gått och har en sista helg på att häva mig över det sista. Har bytt hotell så jag ligger närmare Hyde Park, så det blir att traska igenom den - sa jag Hyde Park? Jag menar förståss Central Park men jag tycker mig se väldiga likheter. Samma nakna barklösa lövträd och en del ekorrar som jagas av hundar. De gamla småhusen finns också utplacerade i små grupper på parkens utkanter. 

Knatar sen vidare mot Times Square - där finns en hel del skoj att titta på.

Häftigt med icke-platta tv-skärmar

Bokstäverna på skylten blinkade rätt käckt

Sen får det bli en jungfrutur med hissen upp till toppen av Empire State Building. 

Här nånstans ligger första stället jag bodde i när jag anlände. Queens syns på andra sidan vattnet.

Kontoret ligger här nånstans på marknivå.

Södra Manhattan

Hudsonfloden och New Jersey i Bakgrunden

Upper Manhattan

Här stod King Kong får länge sen.

Nu börjar benen tröttna så jag tar tunnebanan till södra Manhattan. Kikar in Ground Zero som fortfarande är en byggarbetsplats och det verkar inte ha skapats något som är högre en det två meter höga planket som omringar området. 

Wall Street ser sjabbigare ut än vad jag föreställt mig.

Har planer att åka till Liberty Island för att klättra upp på frihetsgudinnan, men det är så bisarrt långa köer så jag skippar det denna gång.

New York har uppfyllt mina förväntningar nästan exakt. Manhattan är större än jag hade föreställt mig - trodde man kunde runda den på nån timme. Husen är höga men då alla hus är höga så tappar man snart perspektiven och tycker att alla är ganska normalhöga. Jobbigat är trafiken som försvårar spatserandet svårt pga alla trafikljus. 

Känns som att jag varit i New York många månger förut. Har sett nästan allt minst en gång förut. Det är en väldigt europeisk atmosfär - vissa kvarter skulle lätt kunna vara i London - vilket bidrar till en viss hemkänsla. En känsla som jag nog aldrig kommer få i Florida.

Morgonpromenix till randen av Central park

Börjar känna mig varm i kläderna när det gäller dom närmsta kvarteren så idag, den sista arbetsdagen i stan, bär det av till central park som ligger en bra bit längre upp på ön.

Var det inte likt ett sånt här ställe där Ghostbusters höll till?

Öhh... ???

Framme vid Central park.

Morgonpromenad

Är uppe tidigt tredje morgonen för att kunna se hur saker och ting ser ut i dagsljus.

Det var detta som tittade fram bakom huset från mitt fönster ...

... precis likadan som på tv.

Central station

US & A

Appetizer ...

Tegelvägg och brandstege

Första dagen på det nya kontoret. 

Kultigt New Yorkigt ...

Fiiikaaa

Promenerar runt kring kvarteren nära lyan på hemvägen efter en lång dag i studion.

Utvandringen

Efter att tillbringat all tid på varma breddgrader så kallade tjänsten på mig. Det är dags att än en gång kliva på stålfågeln för att ta sig uppåt till det stora mytomspunna äpplet New York. Jag ska närmare bestämt tillbringa en hel vecka i understaden.

Hinner bocka av en film innan det ska landas. Efter det blir det lite orientering för att hitta till Manhattan där jag ska tillbringa min tid. Sista biten in sker med tunnelbana och då jag testat en hel tunnebanor genom åren så måste nog denna tunnelbana vara den skruttigaste there is. Men jag gillar det. Klarar sig nog bra från skadegörelse också - finns liksom inget mer att förstöra.

Väl ute på gatan så tornar husen upp sig. Det är kväll och jag trött så jag låter mig inte distraheras av det för mycket utan letar omgående upp stället där jag ska bo. Hittar stället på 39:e gatan som ligger ganska mitt i Manhattan . Rummet ligger på 24:e våningen och då kanske man kan tro att utsikten är fenomenal - men 24 räcker inte långt när grannhusen är snäppet kaxigare. 

Mycket yta och heltäckningsmatta såklart.

Taget på morgonen därpå från fönstret.

Vad är det som tittar fram därbak då?

Första intrycket är iaf väldigt positivt trots att jag inte sett nåt egentligen.

Daytona 500

Timingen är total när jag får reda på att Daytona 500 äger rum i närheten. Efter att ha varit på två F1-lopp så är det då dags att ta tempen på USA:s motsvarighet i Nascar och förvätningarna är höga - det är väl för inte amerikanarna dissar F1-cirkusen och samlas ungefär 200.000 för att titta på Nascar-lopp istället. 

Det ser mörkt ut på himlen när jag närmar mig Daytona som ligger en och en halv timme från Melbourne. Är tidigt ute för att kunna få biljetter på plats, men det blir ändå en hel del köande. 

Logistiken är dock efter det total - det går skolbussar vidare till racingområdet och inom området går det skytteltrafik mellan ingångarna. Lyckas få tag på en relativt billig biljett så nu kan kalaset börja. 

Gula skolbussar tar oss från parkeringen till racingområdet.

Bilarna startar flygande, dvs så som hästekipagen i travtävlingar. De kör 200 varv runt en oval bana - inga kraftiga inbromsningar eller accelerationer vilket är en de stora skillanderna mellan Nascar och F1. Jag väntar med spänning på ljudet på motorerna när bilarna är ute på banan, men den riktiga kicken uteblir. Det är ett väldigt vanligt bilsurrande som låter högt när alla bilarna passerar förbi samtidigt, men ljudet överskrids lätt av endast en enda F1-bil. Efter att sett bilarna köra tio varv så börjar det bli enformigt. Jag ser mig omkring och märker att det inte är loppet i sig som lockat hit mest folk. Det festas och äts nämligen mängder. Både innan racet och under hela det tre timmar långa racet. 

Bilarna åker i en enda samlad klunga genom hela loppet.

Jag ser någon krasch och förundras över att det verkar helt slumpartat vem som ligger i täten - den som är sist kan hamna först och tvärtom efter att säkerhetsbilen samlat ihop bilarna. Det blir också ännu mer antiklimax när loppet får avbrytas pga regn och sen visar det sig att man inte tänker fortsätta så den som låg etta just då vinner loppet. Kunde ha varit vem som helst.

Har länge undrat om det fortfarande tillverkas bussar a la bokbuss som kan 'veckla ut sig' och till min glädje så visar detta bildbevis att det verkar finnas kvar! Tom Cruise var där för att önska förarna lycka till - det kanske är hans bokbuss?

Switch on the A/C and quit being an idiot

Med samma målmedvetna inställning som förra helgen så bestämmer jag att lördagens road trip kommer bära mig till Miami.  Inte så långt härifrån vilket ger mig alternativet att ännu en gång ta vägen A1A som går längst med atlantkusten - alltså samma väg som jag tagit mig till både Kennedy Space Center och Cocoa Beach. Detta med stor hopp om att få se en massa spännande saker på vägen. Det visade sig vara så, men jag får också betala priset - med svett. 

I lugnt tempo puttrar jag söderut och lämnar Melbourne bakom mig. Det är dimmigt vilket känns rätt som ett bra bilväder och det är inte så många som har pallrat sig upp bakom ratten än. Jag passerar ett pärlband av mysiga strandorter och stränder. Dom flesta ser ut som ställen jag lätt skulle vilja spendera några dagar på.

 

Ju längre söder ut jag kommer desto flådigare blir kåkarna. Det börjar även dyka upp inslag som fotgängare, joggare och människor som åker tävlingscykel(?) längs väggrenen. 

Husen är så pass fina så efter ett tag så blir jag overload-adapterad och slutar bli imponerad. Men när jag börjar närma mig Palm Beach så slår visaren i botten - det börjar dyka upp gigantiska grindar med palats bakom. Alla har en brygga där det står förtöjt minst en trevåningars yacht ... inte bara ett sånt hus passerar förbi utan det bara rasslar på i en hel timme. Helt otroligt. Lyckas med att ta några snabba kort när jag inte har en bil i häcken och kan sakta ner, men passerar massor med hus som jag inte lyckas fästa ner på bild.

Om dom inte skulle bli ihågkomna för nånting annat ...

Resan längs A1A tar längre tid än jag hade hoppats på. Vid halv tolv har jag kommit ner till West Palm Beach och stannar för att sträcka på mig och släcka törsten - samt vädra ur bilen. Dimman har lättat och solens gassande har gjort att det är ordentligt hett och kvavt i den. AC:n är på det kallaste men den verkar inte fungera. Skitgrejer.

Börjar sedan närma mig Miami - ännu mer joggare och cyklister samt höga hus som swischar förbi längs strandkanten. Nu börjar trafiken tätna och på vissa ställen står det helt still. Bilen är het som en bastu. 

Passerar en båtutställning med ganska makabra båtar.

Åker förstås fel också. Att åka bil här har något ångestfullt över sig som är att likna med en blöt utekväll. Den där känslan dagen efter att man inte har kolla på alla detaljer. Exakt samma känsla är det man åker på vägarna - det är taskigt skyltat så man går på känsla och helt plötsligt är man på helt fel väg. Det man har ångest över är att om man skulle se en film hur man åkt så kanske det hade stått stora skyltar och man kanske till och med registrerat dom, men sen bara kopplat bort det. För det känns så skumt efteråt när jag tittar på en karta över hur jag åkt och det inte går att förstå hur jag kunde hamna fel.

Efter sex timmar börjar jag bli riktigt hungrig. Jag har kommit in i norra Miami (står inte Miami nånstans som vanligt). Det ser mer och mer ut som i 80-talsarkadspelet 'Out Run' med palmerna i mittrefugen. 

När jag kommer in i matchen så registrerar jag 178th street - och jag ska till 5th. Efter en och en halvtimme till så har jag lyckats komma till målet - South Beach i Miami. Jag hittar ett dyrt parkeringsställe.  Svettig, trött, hungrig och allmänt eländig lämnar jag över nycklarna till en parkeringsvakt som parkerar bilen åt mig. Han reagerar direkt på värmen i bilen och tittar på mig. "Why don't you use the A/C?" frågar han samtidigt som han trycker på knappen som jag använt för att vrida till det kallaste - då tänds en orange lampa och det  blåser ut kalluft. Känns som att det tipset är mer värt än parkeringen.

South Beach är riktigt, riktigt häftigt så jag glömmer snabbt bort den mödosamma ditresan. Massor med pimpade folk, barer och bilar. Tänker på en grej jag läste om Miami: "Miami and Miamis nightlife is hot - probably much hotter than you...". 

Uppladdning inför setet.

Och så reggaton.

Fatburger - låter som ett perfekt ställe att landa på efter en helkväll.

Jag får en nostalgitripp från centralamerika när jag äter på ett latinoställe. Där går det nämligen att beställa in ris, bönor, kött och platanos (stekta kokbananer typ), vilket jag åt dagligen där. 

Stranden är välpopulerad mitt i plurret.

Det mesta är förbjudet på playan här.

Jag tar sen en kort Art Deco rundvandring som består av färgglada gamla hus - skulle vilja se lite gamla filmer igen som utspelar sig här för det är många jag tycker att jag känner igen.

Det det närmar sig kväll så märks det att stämningen tätnar - det blir mer stimmigt och jag känner att det skulle vara kul att göra South Beach 'på riktigt', men det får bli nästa gång. Istället hoppar jag in i bilen, njuter av A/C:n och tar sikte mot I95 - passerar och struntar i Miami downtown utan åker I95 raka vägen till Melbourne och är framme tre timmar senare. 

Downtown Miami