Beach februari 2009

För att få det ordentligt bekräftat för mig själv att det faktiskt är sommar här så beger jag mig till Cocoa Beach som ligger en halvtimme från Melbourne. Den stora attraktionen där är Cocoa Beach Pier som är känd för sina vilda fester på kvällarna. Nu var det dock söndag.

Efter lite irrande, eftersom det konstigt nog inte var särskilt skyltat till detta kända ställe, så anländer jag till en somrig strandklyscha. Här finns det mesta man förknippar med sommar och semester. Piren har ett flertal barer och restauranger. 

Party - kanske inte så mycket idag, men det är happy hour hela dagen på söndagar ...

Nånstans där långt borta ligger Melbourne beach.

En snubbe med ett gigantiskt objektiv var där för att fota fåglar. Jag ville inte vara sämre.

Har hittat bra ställen för att hyra bräda - och även fått tips om bra ställen att hänga tio på.

Folk fiskar här, men vet inte om det finns så mycket fisk här bland alla surfare.

Hela piren. Det är grymt långgrunt.

Solen gassar på så jag bestämmer mig för att promenera längst stranden - som är gigantiskt lång! Jag tror man kan komma ända ner till Miami om man fortsätter den söderut. Jag går en halvtimme och vänder sedan tillbaka mot piren eftersom jag känner att jag liksom inte kommer nån vart. Väl framme igen så har jag naturligtvis bränt mig vilket irriterar mig oerhört. Vilken blekis man är. Nåja det är väl fördelen med att sitta på kontor hela dagarna - jag har en hel vecka i min cubicle som jag kan hela mig.

Det här stället blir iaf att återvända till och då en fredag/lördag iklädd partyhatt och alla backpackerattribut. 

We have liftoff

Äntligen helg och dags för en roadtrip-premiär! Siktet är inte inställt på något mindre än Kennedy Space Center som ligger norr bortom Cocoa Beach. 

Väljer att åka på öremsan i havet längst med stranden längst Space Coast - tar lite längre tid men mycket trevligare än att åka I95 som är en allvarligt tråkig väg. 

Kikar först in den lokala stranden. Det är varmt, men mulet vilket gör att vattnet inte riktigt ser inbjudande ut. Och det verkar alla andra förutom fåglarna hålla med om. 

Åker sedan en trevlig väg förbi Cocoa Beach och US Airforce anläggningar däromkring.

Upptäcker snabbt att det är en stor skillnad på områdena på fastlandet och de nära stranden. Det är mycket mer klassiskt turistigt och man verkar kunna strosa runt utan bil.

Släpper å ödmjukast förbi Porchen - vet att Pontiacen lätt spöar skruttbilen från Europa. 

Passerar Cape Canaveral som är den sista staden före Kennedy Space Center.

Kennedy Space Center syns från Cape Canaveral.

Väl framme på Kennedy Space Center möts jag av ödesmättad stråkmusik i högatalarna (tänk slutsekvenserna i filmen Apollo 13) vilket faktiskt fungerar (på mig). Är tämligen upprymd över att äntligen vara här och med musiken så kommer jag pinsamt nog på mig själv med att ha en liten klump i halsen ... Stråkarna är sedan ett återkommande inslag nästan överallt på området.

Inne på centret så finns det massor att göra och jag har ungefär sex timmar på mig tills dom stänger så  det är bara att ila igång. 

Börjar med att göra det jag sett fram emot nästan mest - nämligen att få ett hum om hur det är att uppleva en uppskjutning. Dom har nämligen en ny attraktion på området där man får prova på just detta.

Jag tränger mig förbi ett gäng skouter (finns mest skouter och pensionärer på området) för att få en bra plats i ett introduktionsrum där en presentation visas om vad som ska hända. Sedan slussas vi vidare till ett till rum där vi får instruktioner över hur vi installerar oss i de stolar som finns på stolmodulen som sedan lastas på den "riktiga" rymdfärjan som vi kommer få åka med. Här börjar några skouter grina så dom får inte åka med.

Sedan spänns vi fast och kommer in i situationen en minut innan liftoff. Väldigt häftigt! Dom har lyckats bra med att simulera g-krafter, skakningar och ljudet gör mycket till. Måste upplevas!

Bilder från förrummet.

Jag väljer sedan att hoppa på en busstour runt området. Vi besöker först en utsiktsplats där man på ganska långt avstånd kan se två raketramper där den ena har en raket laddad som väntar på att skjutas upp (om gudarna vill mig väl så kommer ja kunna skriva lite om upplevelsen att få se det).

Världens högsta envåningshus. Där bygger man ihop raketen...

... sen öppnar man portarna och forslar iväg raketen på grus till ...

... rampen. Snart skjuts denna upp i jymden.

Sen bär det av till ett komplex som är dedikerat till Apollo-projektet. Inte särskilt upplyftande tänkte jag först iom att man borde väl veta det mesta om det vid det här laget, men det visar sig vara riktigt ballt. Först får vi uppleva hur det var att skjuta upp en Apollo-raket (minns inte vilken i ordningen). Vi står i det dåvarande riktiga kontrollrummet och får höra och se  kommunikationen mellan alla inblandade tillsammans med nedräkningen. Sen får vi se hur raketen gör sig redo att sticka och sen brakar det loss. Ljudet gör det hela riktigt häftigt. Klumpen i halsen infinner sig igen.

Sen kliver vi ut och det första som möter oss är en riktig Apolloraket - det är så man tappar andan. Otroligt häftig känsla. Den är verkligen gigantisk. 

Kollar sedan på en film om månlandningen som det också är klumpvarning på.

Sista stoppet är det närmaste jag kommer rymdprogrammet som det praktiseras idag. Vi får se hur män i vita rockar gör iordning modulerna som ska med nästa raket. Men efter ett pärlband av stinna upplevelser tidigare så det här stoppet är minst intressanta upplevelsen (kan bero på att jag inte hör stråkmusik nånstans). 

Den här bilden är inte tagen från sista stoppet utan från Explorerraketen som man fick kliva in i - inte så mycket action där heller.

Bussturen är inte bara en rymdupplevelse. Turen och hela Kennedy Space Center är nämligen lokaliserad inuti ett skyddat naturområde. Därför är dom flesta av busschaufförerna kunniga om djuren som lever här och vi får se alligatorer, fåglar, bältdjur och örnar (och örnnästen) längs vägen. Med lite tur kan man se en sjöko, men den behagade inte visa sig.

Alligator på en sandbank. 

Efter bussturen bockar jag av lite fler attraktioner. Ser två Imax filmer i 3-D (en film om månpromenader och en annan om bygget av internationella rymdstationen) - båda väldigt bra. Kollar även in lite mindre raketer, fotar och äter rymdglass i solen.

Sex timmar senare är jag tämligen nöjd; milt sagt. Centret uppfyllde lätt förväntningarna. Biljetten gäller i två dagar ifall jag skulle vilja åka upp en gång till imorgon och då kanske få se en  sjöko.

Paradvåning

Brukar inte vara kinkig när det gäller tillfällig husering, men nog är det trevligt att ibland bo i en miljö som andas "endast det bästa är tillräckligt". Bor längst upp i ett hus i en lägenhet som är minst tre gånger så stor än den jag har hemma. 

Lite bilder.

 Här lagar jag min mat. Blir att ta med sig matlåda så det kommer spenderas än mer tid här.

Har inte hunnit provsitta soffan. 

Gigantsängen - sitter i den i skrivande stund. Tv:n kan man vrida hur man vill... 

När man kommer in.

Fler bilder finns att skåda på http://www.marriott.com/hotels/hotel-photos/mlbap-residence-inn-melbourne/. Då kommer den uppmärksamme upptäcka att exakt samma bilder som jag lagt in ovan finns att hitta i det länkade bildgalleriet - det är nämligen min lägenhet dom valt att presentera, så det sannerligen representationsklass på boendet minsann.

I övrigt så insisterar dom på att bädda och städa rummet varje dag vilket känns överdrivet. Det är nästan så att när man kliver ut från badrummet så har sängen blivit bäddad under tiden och medans man fattat detta så har någon redan hunnit med att fixa till toalettpapperändan till en veckad flärp. Ska påtala detta och se om det går att få mer normal treatment. 

Märk att det inte finns bilder från badrummet. Tror att dom tycker det är pinsamt att badkaret är så litet. Antar att huset är byggt i plywood som dom tejpat ihop typ vilket gör att man inte vill riskera att en gäst brakar igenom alla sex våningar medan den tar sig ett bad.

Avslutar med en bild från mitt sovrumsfönster.

Utsikten är väldigt representativ för hur det ser ut här i Melbourne - bilvägar och kommershus. Det krävs mycket övning i att hitta med bilen - alla kvarter ser nästan exakt likadana ut. Landmärken får istället bli namnen på alla affärer, butiken och restauranger. Då bli min jobbväg som följer: Sväng vänster ut på Babcock street, ta sedan vänster i korsningen när du ser Hooters. Åk tills vägen slutar (går att fortsätta framåt på en mindre väg - då kommer man till ett Rehab-center) och ta höger. Ta sedan höger när du ser första 7-eleven  på vänster sida. Åk sedan en bit - passera McDonalds till höger och efter bilaffären till vänster gör dig redo att svänga vänster till Atex kontor.

Falling down

Första dagen på det nya jobbet innebar en jungfrutur på den väg som jag förmodligen kommer åka och trängas på varje vardagmorgon och -kväll framöver. Det är tufft att längsta delen av jobbvägen heter Nasa Boulevard. Hela området här vid kusten kallas för övrigt the Space Coast. Inga raketer i trafiken men inga köer heller - underbart ändå med automatlåda.

Väl framme möts jag av en ganska typisk amerikansk arbetsplats (tänk Office Space). Ovan kan min lilla cubicle i ett rum som jag delar med Johnny (också datanörd - specialist på integrationer... huah) skådas.

Träffade en hel del trevligt folk. Lunchen blev en penne med kyckling och en massa olika ostar. 

Det har dock regnat hela dagen. Det kulminerade när jag skulle handla efter jobbet. Trots att affären ligger på andra sidan gatan utanför mitt hotell så måste man ta bilen - det finns liksom inte nåt smidigt sätt att ta sig över. Väl påväg till bilen med matkassarna så hör jag en amerikan som skriker "You're gonna get wet!" och det blev jag. 

Mataffären bjöd på inga överraskningar men fascinerande är att se allt som man kan köpa färdigt (färdighackad lök, skivade morötter, massor av olika pizzor).

Har fått veta var bästa Walmart-butiken ligger samt att april är bästa månaden här i Melbourne - varmt men lagom torrt. Sen blir det olidligt varmt och man vill inte befinna sig utomhus på flera månader. 

Oj vad det regnar nu då. Och mörkt har det blivit också.

Mot Obama-land

Som vanligt så tog jag i lite för mycket när det gäller tiden för att vara plats för incheckning. Inte helt kul att sitta/ligga i väntsalen i timmar när man istället kunde ha kurat ihop sig under täcket i sin egen säng.

Men kanske var det mödan värt att vara tidigt ute denna gång för jag fick en hel tresitslänga längst bak på planet. En riktig favoritplats.

Vi flög över Island och Grönland vilket var en fantastisk syn - pendlade mellan filmer och titta ut genom fönstret. Hade sovit för lite och för dåligt innan för att aktivera mig med nåt vettigare. Trots att flyget tog nio timmar rörde jag mig inte från min fläck där bak. Åt helt ok och drack en hel del äppeljuice. På juicen stod det som lyckats pressa in 100% äpplen, 100% c-vitamin och 100% av andra bra ämnen. I den lilla burken...

Det var en fantastisk syn för en som inte varit i USA tidigare att se Manhattan torna upp sig. Det såg från flygplansfönstret verkligen ut som en stad för jättar. Allt runt omkring var täckt med ett tunt lager snö, men solen sken i övrigt och kändes somrigt på nåt sätt - förmodligen för att man nästan alltid flyger till varmare breddgrader och förknippar flygresan med det.

Väl i New York var det dags att byta till ett flyg till Orlando, Florida. Men inte förrän den allsmäktige personen i passkontrollen sagt sitt. Hade fått instruktioner hemifrån att framhäva att jag inte skulle jobba för företaget och deras kunder här i USA, utan var där för att sprida kunskap om Polopoly. Men anade redan innan att jag skulle villa bort mig ifall dom skulle fråga (vad heter kunskapsöverföring på engelska var det sista jag hann tänka innan jag gick fram till disken lite för tidigt eftersom han inte sagt "next!" än). När han väl sen började fråga om min vistelse så blev jag påmind om att jag inte sagt ett knyst sen jag lämnat hemmet förutom "more apple juice please" på flyget, så min röst svek mig på en gång naturligtvis. Måste ha verkat väldigt nervös, men passnubben hade nån intern humorsession med kollegan i båset bredvid så han var inte så ärligt intresserad av mina framtida förehavanden i landet. I was free to enter.

Flyget till Orlando löpte på bra. Brevid mig fick jag en flygrädd och spattig judisk man med sin familj. De andra i familjen verkade tämligen samlade medans han nojade stenhårt och att skärmen som visade nödfallsfilmen var för liten, varför man inte kunde testa syrgasmaskarna innan man lyfte, var flytvästen fanns och varför man skulle ta på syrgasmasken på sig själv innan man satte den på sina barn... När vi skulle lyfta plockade han fram heliga skrifter och låg kurad över dem tills planet lugnat ner sig. Fick iaf en riktigt juste molnsekvens i flygplansfönstret när vi gled in för landning - man såg hela täcket och sen närmade vi oss den och man kunde nästan känna att man kunde ta på molnen innan vi sjönk igenom. Gick ett sus i hela kabinen - riktigt häftigt var det.

Flygrädde mannen var helt överlycklig när vi landade och pratade med alla på planet och körde en nervös stand-up-liknande grej om hur viktigt vet var i flygplanssoporna att inte blanda papper med burkar - jag förstod ingenting men familjen och nån till skrattade gott åt det.

Sen var det dags att hämta ut bilen och ta mig vidare från Orlando till Melbourne. Biluthyraren undrade om jag vill uppgradera till cab och det kändes för ögonblicket som en mycket lockande idé... men det blev en "vanlig" bil istället. I amerikanska mått iaf. En rätt stor fyrdörrars Pontiac med automat så klart som jag hade lite problem med att få att fungera. Det hade redan blivit mörkt, men eftersom Super Bowl höll på i Tampa här i Florida så var det förmodligen lugnare i trafiken än vanligt. Det var en otroligt bisarr känsla att med lite magont (pga nervositet eftersom jag inte kör bil så ofta...) passerade en massa tuffa trafikskyltar mot Kennedy Space Center, Cocoa Beach osv samtidigt som det passerade några polisbilar med saftblandarna på högsta effekt. En väldig kontrast till trygga Kungsgholmen som jag startat dagen på. Dock så hade jag fått en fenomenal vägbeskrivning så jag hittade till Melbourne och kunde checka in.

Lägenheten är rätt stor. Speciellt stora är sängen (sex kuddar - tror också man kan köra väderkvarnen i den), tv:n och kylskåpet. Precis som det ska vara antar jag. Sängen och tv:n var iaf perfekt efter en sån här lång dag, så det blev att kolla slutet på Super Bowl och somna in.