We have liftoff

Äntligen helg och dags för en roadtrip-premiär! Siktet är inte inställt på något mindre än Kennedy Space Center som ligger norr bortom Cocoa Beach. 

Väljer att åka på öremsan i havet längst med stranden längst Space Coast - tar lite längre tid men mycket trevligare än att åka I95 som är en allvarligt tråkig väg. 

Kikar först in den lokala stranden. Det är varmt, men mulet vilket gör att vattnet inte riktigt ser inbjudande ut. Och det verkar alla andra förutom fåglarna hålla med om. 

Åker sedan en trevlig väg förbi Cocoa Beach och US Airforce anläggningar däromkring.

Upptäcker snabbt att det är en stor skillnad på områdena på fastlandet och de nära stranden. Det är mycket mer klassiskt turistigt och man verkar kunna strosa runt utan bil.

Släpper å ödmjukast förbi Porchen - vet att Pontiacen lätt spöar skruttbilen från Europa. 

Passerar Cape Canaveral som är den sista staden före Kennedy Space Center.

Kennedy Space Center syns från Cape Canaveral.

Väl framme på Kennedy Space Center möts jag av ödesmättad stråkmusik i högatalarna (tänk slutsekvenserna i filmen Apollo 13) vilket faktiskt fungerar (på mig). Är tämligen upprymd över att äntligen vara här och med musiken så kommer jag pinsamt nog på mig själv med att ha en liten klump i halsen ... Stråkarna är sedan ett återkommande inslag nästan överallt på området.

Inne på centret så finns det massor att göra och jag har ungefär sex timmar på mig tills dom stänger så  det är bara att ila igång. 

Börjar med att göra det jag sett fram emot nästan mest - nämligen att få ett hum om hur det är att uppleva en uppskjutning. Dom har nämligen en ny attraktion på området där man får prova på just detta.

Jag tränger mig förbi ett gäng skouter (finns mest skouter och pensionärer på området) för att få en bra plats i ett introduktionsrum där en presentation visas om vad som ska hända. Sedan slussas vi vidare till ett till rum där vi får instruktioner över hur vi installerar oss i de stolar som finns på stolmodulen som sedan lastas på den "riktiga" rymdfärjan som vi kommer få åka med. Här börjar några skouter grina så dom får inte åka med.

Sedan spänns vi fast och kommer in i situationen en minut innan liftoff. Väldigt häftigt! Dom har lyckats bra med att simulera g-krafter, skakningar och ljudet gör mycket till. Måste upplevas!

Bilder från förrummet.

Jag väljer sedan att hoppa på en busstour runt området. Vi besöker först en utsiktsplats där man på ganska långt avstånd kan se två raketramper där den ena har en raket laddad som väntar på att skjutas upp (om gudarna vill mig väl så kommer ja kunna skriva lite om upplevelsen att få se det).

Världens högsta envåningshus. Där bygger man ihop raketen...

... sen öppnar man portarna och forslar iväg raketen på grus till ...

... rampen. Snart skjuts denna upp i jymden.

Sen bär det av till ett komplex som är dedikerat till Apollo-projektet. Inte särskilt upplyftande tänkte jag först iom att man borde väl veta det mesta om det vid det här laget, men det visar sig vara riktigt ballt. Först får vi uppleva hur det var att skjuta upp en Apollo-raket (minns inte vilken i ordningen). Vi står i det dåvarande riktiga kontrollrummet och får höra och se  kommunikationen mellan alla inblandade tillsammans med nedräkningen. Sen får vi se hur raketen gör sig redo att sticka och sen brakar det loss. Ljudet gör det hela riktigt häftigt. Klumpen i halsen infinner sig igen.

Sen kliver vi ut och det första som möter oss är en riktig Apolloraket - det är så man tappar andan. Otroligt häftig känsla. Den är verkligen gigantisk. 

Kollar sedan på en film om månlandningen som det också är klumpvarning på.

Sista stoppet är det närmaste jag kommer rymdprogrammet som det praktiseras idag. Vi får se hur män i vita rockar gör iordning modulerna som ska med nästa raket. Men efter ett pärlband av stinna upplevelser tidigare så det här stoppet är minst intressanta upplevelsen (kan bero på att jag inte hör stråkmusik nånstans). 

Den här bilden är inte tagen från sista stoppet utan från Explorerraketen som man fick kliva in i - inte så mycket action där heller.

Bussturen är inte bara en rymdupplevelse. Turen och hela Kennedy Space Center är nämligen lokaliserad inuti ett skyddat naturområde. Därför är dom flesta av busschaufförerna kunniga om djuren som lever här och vi får se alligatorer, fåglar, bältdjur och örnar (och örnnästen) längs vägen. Med lite tur kan man se en sjöko, men den behagade inte visa sig.

Alligator på en sandbank. 

Efter bussturen bockar jag av lite fler attraktioner. Ser två Imax filmer i 3-D (en film om månpromenader och en annan om bygget av internationella rymdstationen) - båda väldigt bra. Kollar även in lite mindre raketer, fotar och äter rymdglass i solen.

Sex timmar senare är jag tämligen nöjd; milt sagt. Centret uppfyllde lätt förväntningarna. Biljetten gäller i två dagar ifall jag skulle vilja åka upp en gång till imorgon och då kanske få se en  sjöko.