Switch on the A/C and quit being an idiot

Med samma målmedvetna inställning som förra helgen så bestämmer jag att lördagens road trip kommer bära mig till Miami.  Inte så långt härifrån vilket ger mig alternativet att ännu en gång ta vägen A1A som går längst med atlantkusten - alltså samma väg som jag tagit mig till både Kennedy Space Center och Cocoa Beach. Detta med stor hopp om att få se en massa spännande saker på vägen. Det visade sig vara så, men jag får också betala priset - med svett. 

I lugnt tempo puttrar jag söderut och lämnar Melbourne bakom mig. Det är dimmigt vilket känns rätt som ett bra bilväder och det är inte så många som har pallrat sig upp bakom ratten än. Jag passerar ett pärlband av mysiga strandorter och stränder. Dom flesta ser ut som ställen jag lätt skulle vilja spendera några dagar på.

 

Ju längre söder ut jag kommer desto flådigare blir kåkarna. Det börjar även dyka upp inslag som fotgängare, joggare och människor som åker tävlingscykel(?) längs väggrenen. 

Husen är så pass fina så efter ett tag så blir jag overload-adapterad och slutar bli imponerad. Men när jag börjar närma mig Palm Beach så slår visaren i botten - det börjar dyka upp gigantiska grindar med palats bakom. Alla har en brygga där det står förtöjt minst en trevåningars yacht ... inte bara ett sånt hus passerar förbi utan det bara rasslar på i en hel timme. Helt otroligt. Lyckas med att ta några snabba kort när jag inte har en bil i häcken och kan sakta ner, men passerar massor med hus som jag inte lyckas fästa ner på bild.

Om dom inte skulle bli ihågkomna för nånting annat ...

Resan längs A1A tar längre tid än jag hade hoppats på. Vid halv tolv har jag kommit ner till West Palm Beach och stannar för att sträcka på mig och släcka törsten - samt vädra ur bilen. Dimman har lättat och solens gassande har gjort att det är ordentligt hett och kvavt i den. AC:n är på det kallaste men den verkar inte fungera. Skitgrejer.

Börjar sedan närma mig Miami - ännu mer joggare och cyklister samt höga hus som swischar förbi längs strandkanten. Nu börjar trafiken tätna och på vissa ställen står det helt still. Bilen är het som en bastu. 

Passerar en båtutställning med ganska makabra båtar.

Åker förstås fel också. Att åka bil här har något ångestfullt över sig som är att likna med en blöt utekväll. Den där känslan dagen efter att man inte har kolla på alla detaljer. Exakt samma känsla är det man åker på vägarna - det är taskigt skyltat så man går på känsla och helt plötsligt är man på helt fel väg. Det man har ångest över är att om man skulle se en film hur man åkt så kanske det hade stått stora skyltar och man kanske till och med registrerat dom, men sen bara kopplat bort det. För det känns så skumt efteråt när jag tittar på en karta över hur jag åkt och det inte går att förstå hur jag kunde hamna fel.

Efter sex timmar börjar jag bli riktigt hungrig. Jag har kommit in i norra Miami (står inte Miami nånstans som vanligt). Det ser mer och mer ut som i 80-talsarkadspelet 'Out Run' med palmerna i mittrefugen. 

När jag kommer in i matchen så registrerar jag 178th street - och jag ska till 5th. Efter en och en halvtimme till så har jag lyckats komma till målet - South Beach i Miami. Jag hittar ett dyrt parkeringsställe.  Svettig, trött, hungrig och allmänt eländig lämnar jag över nycklarna till en parkeringsvakt som parkerar bilen åt mig. Han reagerar direkt på värmen i bilen och tittar på mig. "Why don't you use the A/C?" frågar han samtidigt som han trycker på knappen som jag använt för att vrida till det kallaste - då tänds en orange lampa och det  blåser ut kalluft. Känns som att det tipset är mer värt än parkeringen.

South Beach är riktigt, riktigt häftigt så jag glömmer snabbt bort den mödosamma ditresan. Massor med pimpade folk, barer och bilar. Tänker på en grej jag läste om Miami: "Miami and Miamis nightlife is hot - probably much hotter than you...". 

Uppladdning inför setet.

Och så reggaton.

Fatburger - låter som ett perfekt ställe att landa på efter en helkväll.

Jag får en nostalgitripp från centralamerika när jag äter på ett latinoställe. Där går det nämligen att beställa in ris, bönor, kött och platanos (stekta kokbananer typ), vilket jag åt dagligen där. 

Stranden är välpopulerad mitt i plurret.

Det mesta är förbjudet på playan här.

Jag tar sen en kort Art Deco rundvandring som består av färgglada gamla hus - skulle vilja se lite gamla filmer igen som utspelar sig här för det är många jag tycker att jag känner igen.

Det det närmar sig kväll så märks det att stämningen tätnar - det blir mer stimmigt och jag känner att det skulle vara kul att göra South Beach 'på riktigt', men det får bli nästa gång. Istället hoppar jag in i bilen, njuter av A/C:n och tar sikte mot I95 - passerar och struntar i Miami downtown utan åker I95 raka vägen till Melbourne och är framme tre timmar senare. 

Downtown Miami